Rädsla och rasism

Vad är rasism?
Strängt taget betyder rasism att man vill dela in mänskligheten i raser, samt att somliga raser är överlägsna andra. Idag finns det enligt genforskningen inga som helst belägg för att raser över huvud taget är något som existerar – bara variationer inom samma art, samma ras.
Alltså bygger hela den idelogiska rasismen på en missuppfattning.
Rena raser är en omöjlighet, en idiotisk utopi bland sinnesförvirrade ”vetenskapsmän”, rasbiologer o.dyl. – personer som genom att studera yttre utseendevariationer tror sig kunna klassificera människor i raser, i fack. Detta är ren nonsens.
Alla människor hör till samma art, samma ras, och vi är alla av samma blod.

Människan är av naturen migrerande
Men den etniska identiteten då?
I hela människans historia har vi flyttat runt. Människor har rört sig från väster till öster, från söder till norr, och eftersom detta sker oavbrutet, och hela tiden i nya vågor, så händer det då och då att olika folkslag möts. Då sker vanligen en av två saker – fredlig assimilering, eller fientligt övertagande. I båda fallen sker med tiden en kulturblandning.
Det finns med andra ord heller inga rena folkslag, inga rena och oblandade kulturella eller etniska identiteter – allt är blandningar.

Varför uppstår rasism bland människor?
Det vi rubricerar som rasism är oftast inte rasism, utan bara rädsla för det som är okänt. Om jag bara känner mig hemma och trygg bland Hansson, Bengtsson, Lindström, Rask, Lundberg och Grönkvist – Pelle, Kerstin, Bengt, Olle, Gustaf, Inga, Lisa, Kalle och Anna – så är det inte så konstigt att jag kan känna mig otrygg och osäker när min omgivning i allt högre grad består av Ahmed, Singh, Türkmenyi, Ybrahim, José, Rangita m.fl.
Vi känner inte igen oss, vi förlorar orienteringen – och då finns två alternativ:
Antingen skaffar man sig koll på läget, genom att bekanta sig med den nya omgivningen, eller så drabbas man av panik och ropar efter mamma – alltså: man vill att det ska vara som förut; ”bort med allt det här okända som gör mig otrygg”.
Rasism kommer oftast in som en sista utväg, ett slags ideologiskt alibi för att ge uttryck för sin rädsla på ett destruktivt sätt.

Vem som helst kan vara rasist…
Men rasism är inte exklusivt för ljushyade västerlänningar. När en ung kille från – låt oss säga Ghana – kallar sina svenska klasskamrater ”Svenne” kan det ligga lika mycket förakt och rasism i det som i ”Svennens” föraktfulla uttryck ”Blatte”. Paradoxalt nog funkar rasism för alla, oavsett ras, hudfärg eller kulturellt ursprung. Detta är en av förklaringarna till det ökande bruket av nedsättande ord som ”hora” till unga tjejer. I vissa kulturer, från vilka många invandrare kommer, där kvinnor betraktas som männens egendom (särskilt muslimska länder i främre Asien) skulle en svensk flickas beteende betraktas som högst stötande, som direkt oanständigt.
Och vem som helst som har varit i Afrika eller i U.S.A. vet att det finns en stark rasism hos svarta som hatar vita, svarta som hatar bruna, bruna som hatar en lite ljusare sorts bruna, etc.
Men vi är inte i Österlandet nu. Inte i Afrika heller, eller för den delen U.S.A.
Vi är i Sverige.
Vi måste gå efter den gamla devisen ”gräv där du står”.

Rasister är fegisar!
Att hålla fast vid en rasistisk världsåskådning bygger främst på en ovilja att kliva över sina egna trygghetsgränser – finare ord för ”feg”. Att vara rasist är sannerligen fegisens väg. Att kasta svepande åsikter omkring sig om ”svartskallar” som i en mening tar alla jobben, och i nästa mening bara vill leva på socialbidrag – det är inte bara fegt, det är korkat också. Hur kan samma förhatliga grupp vara både så lata att de bara vill parasitera på samhället, och samtidigt så flitiga att de tar alla våra jobb?
Det håller inte, det begriper vem som helst.

Kulturella skillnader
Vad som verkligen finns är kulturella skillnader. Men vi gör ett stort misstag om vi tror att skillnaderna följer nationsgränserna. Skillnaderna mellan samhällsklasser är ofta mycket större. En svensk ung gosse från Djursholm, ur överklassen, har förmodligen mer gemensamt med en överklassungdom från Kairo, än med den svenske industriarbetarens söner och döttrar. Vilket i och för sig är ännu en spik i kistan för rasistiska idéer.
Ett problem som detta kan leda till är att vi inte ser de verkliga skillnaderna, eftersom vi tittar alldeles för mycket på det yttre. Hudfärg blir viktigare än samhällsmoral.

Änglar och skitstövlar

Så vad ska vi göra för att övervinna rasismen?
Det finns inga patentlösningar. Inga pennstreck eller mirakelkurer. Det enda vi kan göra är att övervinna våra egna rädslor. Att våga se alla människor som människor, med oanade potentialer. Alla är inte goda. Alla är inte onda. Ingen är enbart ond eller god. Det finns änglar och skitstövlar överallt, oavsett hudfärg och etnisk bakgrund.
Det kanske låter naivt – men jag är övertygad om att den enda verkligt verksamma medicinen mot rasism och främlingsfientlighet är just mötet mellan människor.
Främlingsfientlighet finns ju lika mycket mellan människor från olika städer eller landsändar!
Som stockholmare kan man få utstå mycket spott och spe om man kommer ut på landet, och ofta även tvärtom.

Nyfikenhet och leklust
Så om jag vågar ta fram nyfikenheten lite mer, leklusten lite mer, och rädslan och fegheten lite mindre, så kan det hända att jag vågar möta nya människor i min omgivning, på ett nytt sätt.
Om du är svensk: fråga din tandläkare, eller din lokale butiksägare (som förmodligen heter Zoltan, Elzbieta, Szabó eller Amira) varifrån hon eller han kommer, och ta sen reda på lite mer om det landet.
Om du är invandrare: fråga din svenske bekant varifrån han/hon kommer – har denne växt upp på orten, eller kommer han/hon kanske från någon annan ort? Tag reda på mer.
Nästa gång ni möts kan du referera till något du läst eller sett på TV – och så har ett möte kommit till stånd.
Ett frö har såtts, och snart kan en liten planta växa upp. Och tar vi väl hand om denna planta kan den snart bli stor och stark – ett träd som bär frukt.


Carl Johan Rehbinder, Juni 2000

Ursprungligen publicerad på hemsidan för teateruppsättningen Fru Ben Djamils Kaffe, som spelades på Spegelteatern i februari 2003.