Pentagram 1/1996
Du träder in i det skumt belysta tältet, och i en dimma av rökelse, omgiven av diverse tingeltangel sitter en mörklockig zigenerska med stora örhängen och blixtrande ögon. På ett bord med en mörkröd sammetsduk lägger hon ut slitna spelkort med främmande bilder – ”Du ska göra en resa… och du möter en mörk man… micke pengar… du får vackra barn… men oy,oy, oy… jag ser stor olicka – du lägga en peng till, jag berätta, ja?”
Så kan det ha gått till en gång i tiden. Undantagsvis kan man väl än idag stöta på en och annan kvarleva av den gamla tidens spåkvinnor, men lika mycket som själva korten utvecklats och förändrats, har också arbetssättet gjort det. Mystiken finns kvar, men den ser (förhoppningsvis) ut på ett annat sätt.
I alla tider har människor ägnat sig åt att med olika hjälpmedel skåda in i framtiden, eller få goda råd beträffande nuet, och de val vi står inför i livet. Man har använt sig av allt från kaffesump, benbitar, kristallkulor eller grisblod på marken, till att tyda stjärnorna på himlen. Man har använt sig av droger, eller rådfrågat orakel av olika slag. Ej sällan har en kombination av flera metoder använts. Inom kristendomen har dylikt ofta fördömts som hedniskt eller demoniskt, men icke desto mindre har liknande former av spådom eller spegling använts, då under begreppet divination – man bläddrar planlöst i Bibeln, sätter slumpmässigt ner ett finger på en vers någonstans, och läser den som ett personligt budskap från Gud, Jesus, Den Helige Ande, eller vem man nu vill rådfråga.
Tarotkortens historia
I denna vilda flora av spådomstekniker har många kommit och gått, men Tarotkorten har bestått genom många sekler. Historieskrivningen är tyvärr lika mystisk och outgrundlig som korten själva framstår i mångas ögon. Ingen vet riktigt kortens verkliga ursprung, och teorierna är många. De varierar också mycket beroende på vem som skriver historien. Somliga vill gärna ge korten ett mycket glamoröst och andligt förflutet, med egyptiska mystiker och kabbalister som ingredienser, med intentionen att få Tarotkorten att bli någon slags uppenbarelsebok. Andra vill trivialisera korten och beskriva dess historia som högst värdslig. En teori av den senare sorten är att de inte varit något annat än simpla spelkort i hundratals år, och att de först på sjuttonhundratalet introducerats som en spådomsmetod av någon galen schweizare, i samarbete med en arbetslös fransk perukmakare, tillika sol-och-vårare. Bägge dessa teorier är ytterligheter, som vi inte behöver fästa särskilt mycket vikt vid.
Den troligaste teorin är att korten kom med zigenarna från Indien, via Nordafrika, och att de assimilerades av europeisk kultur under medeltiden. En parallell teori är att de uppfanns av Katarerna på 1100-talet. Eftersom Katarernas filosofi var en slags sammansmältning av kristna och österländska element, är det inte helt otroligt att denna teori åtminstone till viss del stämmer, men att korten ändå ursprungligen kom från Indien eller Persien. En annan, kompletterande teori är att de båda delarna av Tarotleken är två olika lekar som satts ihop till en, och att de kan ha helt olika ursprung. Det skulle kunna förklara de stora skillnaderna mellan Stora och Lilla Arcanan.
Under tretton- och fjortonhundratalet spred sig Tarotlekarna och blev populära över hela Europa, både som spelkort och som redskap för spådomar, trots att kyrkan förbjöd dessa kortlekar vid flera olika tillfällen. Det andligt-religiösa klimatet under femton- och sextonhundratalet hårdnade betydligt, med häxbränningar och förföljelse av allt som inte godkändes av kyrkan, och det betydde naturligtvis också att Tarotkorten halkade lite i bakgrunden, men sjuttonhundratalet innebar ett enormt uppsving för ockulta fenomen, och många använde sig regelbundet av Tarotkorten som vägvisare – Napoleon var en hängiven Tarottroende, och lät sin vackra hustru Josephine spå honom inför varje viktigt beslut.
Stora och Lilla Arcanan
Stora Arcanan består av 22 kort, numrerade från 0 till 21, och består av de kort vi väl vanligtvis förknippar med just Tarot – Narren, Döden, Djävulen, Eremiten, De Älskande, m.fl. Dessa kort innehåller kraftfulla psykologiska arketyper, och fyller samma funktioner som mytologiska figurer i olika folktraditioner.
Lilla Arcanan består av 56 kort uppdelade i fyra sviter; Stavar, Svärd, Bägare och Mynt. Dessa kort känner vi också idag som de vanliga spelkorten, där de ursprungliga sviterna dock förvandlats till Spader, Klöver, Hjärter och Ruter. Den moderna leken har också tappat ett av hovkorten. Tarotleken har Page, Knekt, Drottning och Kung, och i den moderna har Pagen fallit bort, vilket reducerar kortens antal till 52. Det enda trumfkortet som finns kvar i den moderna kortleken är Narren, som blivit Jokern. Somliga spågummor har i långeliga tider använt vanliga kortlekar att spå med (lättare att få tag på), men då har de också gått miste om de kraftfulla korten i Stora Arcanan. Idag finns allt några musklick bort, så det finns ett mycket större urval idag än någonsin.
En revolution
Den kanske viktigaste händelsen någonsin i Tarotkortens historia inträffade 1909 med publicerandet av Rider-Waite Tarot. Samma år beställde Edward Waite av konstnärinnan Pamela Colman-Smith (bägge var medlemmar av sällskapet The Hermetic Order of the Golden Dawn) 78 illustrationer, bilder som skulle användas till en revolutionerande utveckling av Tarotleken och dess funktion. Edward Waite gav instruktioner till framställandet av det han själv kallade för en ”korrigerad” Tarotlek. Leken publicerades av förlaget William Rider & Son, vilket gav namnet Rider-Waite, och för första gången fanns nu en lek med utvecklade och detaljerade symboliska illustrationer på samtliga kort. Själv tycker jag förstås att leken borde heta Waite-Colman-Smith, med tanke på vem som faktiskt har skapat bilderna, men så var det på den tiden.
Det revolutionerande med denna lek är att den som använder korten inte längre behöver ha en enorm teoretisk kunskap om alla korten för att tolka dem, alternativt ständigt slå i böcker – man kan få tillräckliga associationer av bilderna. Framför allt blir det betydligt lättare för användaren att uppmuntra just sin intuitiva sida, snarare än den teoretisk-filosofiska. Denna lek betydde i själva verket lika mycket för Tarot som reformationen betydde inom kristendomen. Plötsligt blev mässa och sakrament tillgängliga även för vanligt folk – de som inte behärskade latin.
En annan lek som betytt en hel del i modern tid är Aleister Crowleys lek ”Thoth”, med illustrationer av Frieda Harris. Crowley var samtida med Edward Waite, och liksom denne också medlem i The Hermetic Order of the Golden Dawn, och lade ner fem år av sitt liv i arbetet med denna lek. Det dröjde dock ända till 1969 (Crowley dog 1947) innan denna lek publicerades, men på kort tid har denna lek med sin enorma mängd symboler och bildrikedom blivit en av de populäraste Tarotlekarna.
Syftet med Tarot
Det första jag måste fråga mig om jag attraheras av Tarotkorten, är varför jag vill arbeta med dem. Vill jag använda dem som ett redskap för att blåsa upp mitt ego – “Jag är en Stor Magiker” – eller vill jag faktiskt hjälpa människor?
Att forska i sitt inre, att ägna sig åt introspektion och helande anses fortfarande av många som något egoistiskt och narcissistiskt. Men hur ska vi kunna hela denna trasiga värld vi lever i, om vi inte helllar oss själva? Alla krig på vår jord, främlingskap, fientlighet, våld och annat elände är helt enkelt resultat av rädsla för de okända sidorna av det egna psyket. Den yttre världens förfall är ett tecken på människans inre förfall – därför är Tarotkorten, och alla andra redskap för medvetandegörande, ovärderliga för oss.
Korten är unika på det sätt att även om vi bortser från magin och mystiken, även om man inte kunde spå framtiden med dessa kort, så innehåller de ändå dessa fantastiska bilder med arketypiska psykologiska motiv och symboler som täcker in de flesta områden av människans liv och erfarenheter. Tarotkorten är därför tacksamma som utgångspunkt för diskussioner och förtroliga samtal, och kan med stor fördel användas av psykologer och terapeuter för att nå snabbare resultat i arbetet med sina klienter – alldeles bortsett från deras koppling till spådomar och mystik.
Börja med Tarot
”It’s a djungle out there” – Tarotkorten blir populärare och populärare – plötsligt har Tarotkorten blivit allmängods, och ”alla” ska ha en Tarotlek. Men hur vet jag vad som passar mig? Vilken lek ska jag köpa? Vilken bok? Med ett exploderande intresse, ackompanjerat av alltför lite kunskap, förstår jag att man kan bli förvirrad.
Det finns hundratals olika Tarotlekar, och det verkar ofta bero mer på tur än insikt om man får tag på en lek som passar. I en välsorterad butik som saluför Tarotlekar kan man ofta hitta exempel på lekar från hela dess kända historia – från medeltida Visconti Sforza och Marseilles-leken, med anor från 1400-talet, till datorprogram för PC och Macintosh, modell ”CyberTarot” – allt i samma butik.
Många lekar följer det traditionella mönstret med föreställande bilder på korten i Stora Arcanan, samt hovkorten i Lilla Arcanan, men inte på de övriga korten. Detta gäller samtliga äldre lekar, men även en del nyare, som t.ex Crowley’s Thoth, som enligt min mening passar ganska dåligt som nybörjar lek. Det är en fantastisk lek som ingen står oberörd inför – somliga älskar den, andra tycker att den är hemsk, eller obehaglig – men den är alldeles för svårtillgänglig för de allra flesta nybörjare. Jag tror tyvärr att den har blivit så populär på grund av en kombination av marknadsföring, sitt ockult mystiska rykte, samt att det går mode även i den här branschen.
Som jag förklarade i den historiska resumén över Tarot, sker den kanske viktigaste utvecklingen med Rider-Waite Tarot. I den är det föreställande illustrationer på samtliga kort, och det gör hela arbetet mycket enklare, eller åtminstone tydligare. Om jag vid ett tolkningstillfälle använder en lek som bara har en abstrakt bild av fem stavar, eller sju bägare, måste jag besitta teoretisk kunskap om vad dessa bägare eller stavar betyder, medan ett föreställande konstverk talar direkt till mitt undermedvetna. Därför är det mycket mer gynnsamt med sådana kort för att utveckla den intuitiva delen av tolkandet. En bild av tio svärd säger inte mycket, men ser jag en bild av en man som ligger på marken, badande i sitt eget blod och med tio svärd i ryggen, är det ganska självklart att jag får associationer av bilden.
Med en Tarotlek som har starka bilder innehållande tydliga symboler på samtliga kort kan jag använda korten utan att egentligen ha någon större teoretisk kunskap om dem. Därför bör man alltid som nybörjare köpa en sådan lek. Om Rider-Waite (som för övrigt fortfarande är den mest populära av alla Tarotlekar, och en ypperlig nybörjarlek) inte faller dig i smaken, så kan det vara lämpligt att välja en lek som ändå härstammar från den, som t.ex. Hanson-Roberts, Connolly, Arcus Arcanum, Robin Wood, Witches Tarot eller liknande. De har ofta ett utseende som skiljer sig från Rider-Waite, men bygger på samma tradition och symboler, med bilder på alla korten och ofta med liknande eller identisk innebörd. Det underlättar betydligt för användaren att komma in i korten.
Det viktigaste av allt är dock att du letar dig fram till en lek som talar till dig, som ger dig känslor och associationer. Den “vackraste” leken är inte alltid den bästa – många har börjat med en lek som de först känt motvilja eller förundran inför, men som uppenbarat mycket inom dem. Jag har å andra sidan själv köpt lekar som fascinerat mig i egenskap av konstnärliga verk, men som visat sig fungera ganska dåligt som arbetslekar.
Du måste inte bara ha en enda lek. Du kan ha flera olika lekar, med kanske en favoritlek att arbeta med, och andra lekar som inspiration. Så om du absolut känner att du måste ha en specifik lek som visar sig vara svårtillgänglig, kan du kombinera den leken med andra lekar som hjälper dig att förstå intuitivt vad korten säger. Själv har jag elva olika lekar, varav jag använder två att arbeta med – Robin Wood, Stora Arcanan ur Marseilles-leken, samt en jättestor Rider-Waite Tarot som jag har med mig på kurser och föredrag.
Böcker, kurser och video
Ett självklart sätt att lära sig Tarot är att gå en kurs, eller att läsa en bok – eller att köpa en instruktionsvideo och titta på den. Kurser och föredrag om Tarot ploppar upp här och där, och ökar naturligtvis i frekvens i samma grad som mängden Tarottolkare ökar. Jag brukar själv rekommendera att man går en introduktionskurs, men att man sen tar sig vidare på egen hand. Det är viktigt att du får din egen relation till korten, och ditt eget sätt att arbeta med dem.
Böcker är det bästa sättet att fördjupa sig i ett ämne, och en bok jag ofta rekommenderar som nybörjarbok är samma bok jag själv började med: Thomas Jönssons bok “Tarot – den inre världsomseglingen”. Den innehåller i stort sett allt du behöver för att börja med Tarotkorten. Samme Thomas Jönsson har även framställt en enkel instruktionsvideo, som tar upp det mest grundläggande inom Tarot, och finns att få tag på genom Vattumannen Förlag.
Arbeta med Tarot
Att lägga ut korten – det finns otaliga modeller av utläggsformer, och bland dem är väl det Keltiska Korset det populäraste. Det finns dock inga strikta regler alls – det viktiga är att du följer din intuition och hittar en egen modell av upplägg. Själv lägger jag ofta bara 3-4 kort, för att få en omedelbar spegling.
Många attraheras av Tarotkortens förmodade magi, men lika många skräms av den. Korten i sig själva besitter dock inte automatiskt någon mystisk kraft. Kraften står vi själva för. Korten sätter igång processer i ditt inre, och fungerar som katalysatorer. För att fungera måste emellertid det rationella tänkandet kopplas bort, och det intuitiva kopplas in. Därför är intuitionen det viktigaste redskapet i arbetet med Tarotkorten – ej det teoretiska kunnandet. Du bör försöka att släppa taget, öppna dina sinnen, och låta bilder komma till dig. Om ett kort ger dig en viss association, så är det viktigt att låta den flöda, att inte censurera dig själv. Varje kort innehåller oändligt många tolkningsmöjligheter, och det är viktigt att se dem i relation till varandra. All kunskap finns redan i dig själv – Tarotkorten hjälper dig bara att få fram den.
Naturligtvis kan du tränga djupare och djupare in i kortens hemligheter ju större kunskap om korten och dess symboler du har – det är ingen nackdel att ha stor teoretisk kunskap, så länge det rationella inte tar överhanden.
I alla andliga, religiösa eller ockulta sammanhang används olika redskap, heliga ting. Dessa ting är dock inget annat än ting, materia, till dess att vi själva laddar dem med den energi vi vill att de ska representera, må det vara ett krucifix, ett pentagram, en gudagestalt eller en Tarotlek. Kraften finns i Dig – ”May the Force be with You”. Att korten inte i sig själva besitter kraft eller magi, betyder dock inte att du bör behandla dem respektlöst och slarvigt. Vad du gör då, är i själva verket att vara respektlös mot dig själv och den förmåga du eventuellt har. Därför kan det vara bra att förvara korten på ett ”speciellt” ställe, insvepta i en tygduk eller en skinnbit, eller kanske i en vacker ask. Jag brukar själv tillverka askar till mina lekar, men det är naturligtvis högst personligt hur just du vill göra.
Vikten av Ritualen
Människor har alltid skapat ritualer och högtider. En ritual är en hjälp att fästa uppmärksamheten på det du gör, även när det är av sådan karaktär som att borsta tänderna. Tänderna blir förmodligen renare, och betydligt noggrannare borstade om du gör en ritual av aktiviteten. Detsamma gäller naturligtvis i än högre grad i andliga, ockulta eller på annat sätt metafysiska sammanhang. Du blir helt enkelt mer uppmärksam och medveten om vad du ägnar dig åt. Följaktligen kan det vara lämpligt att före en Tarotläsning göra någon liten ritual. Du kan tända ett ljus, kanske en rökelsepinne, och du kan breda ut ett särskilt tyg som du lägger dina kort på. Du kan även be en bön, eller göra något annat som förhöjer stämningen och stärker koncentrationen. Somliga kan tycka att detta är hokus-pokus, och det är det kanske också – men så länge det hjälper mig att komma i kontakt med min intuition, mina hjälpare, mitt högre jag, eller vem det nu är som hjälper mig, så spelar det ingen större roll. Detta är en personlig sak, och det finns inga absoluta sanningar om hur det ska gå till.
Man kan i korthet sammanfatta arbetet med Tarotkorten med den klassiska regeln för magiker – gör vad du vill, men skada ingen.
Lycka till!
Carl Johan Rehbinder
Publicerad i tidskriften Pentagram 1/1996
