Newsmill 2011-01-25
Integritet kan handla om rätten att få leva som man vill utan att bli övervakad, eller rätten att inte bli trakasserad. Det kan också handla om konstnärlig integritet, att t.ex. få fotografera som man vill, och sen göra ett eget urval utifrån respekt för den egna visionen och även för de som avbildats.
I våras deltog jag i en debatt om Integritetsskyddskommitténs lagförslag om ökad integritet (SOU 2008:3), på Galleri Kontrast i Stockholm, då i egenskap av riksdagskandidat för Piratpartiet, samt yrkesaktiv fotograf. Medkombattanter var Johan Linander (c) och Kalle Larsson (v).
Galleri Kontrast är ett fotogalleri som ägs av Pressfotografernas Klubb, en synnerligen lämplig plats för debatter gällande rätten att fotografera i det offentliga rummet. Passande nog hölls samtidigt en utställning av Moa Karlberg, med bilder hon tagit med en dold kamera genom en spionspegel, på flera olika platser i Sverige. En av frågorna var förstås om dessa bilder skulle vara tillåtna att ta med den nya lagen, så som den är formulerad i förslaget.
Vi befinner oss alltså i ett galleri fullt med fantastiska bilder, och måste diskutera huruvida de alls skulle ha varit tillåtna att framställa med den nya lagstiftningen. Samtidigt tillåts staten och kapitalet att sätta upp allt fler övervakningskameror i offentlig miljö. Återigen samma misstro mot enskilda medborgare, parat med övertro på myndigheternas ”välvilja”. Sluttande planet, någon?
Lagförslaget ställer två intresseområden i konflikt med varandra – den personliga integriteten gentemot rätten att avbilda sin omgivning med kamera. Var går gränsen när man kränker den enskilda individen? Är det rätt eller fel att använda andra människor som objekt för ett konstnärligt syfte? I ett samhälle där i praktiken alla har kameror (något som alltså inte längre är förbehållet proffsfotografer och turister), är det inte integritetskränkande att begränsa rätten att fotografera?
Återigen använder politikerna nyspråk när ännu en lag som inskränker människors rättigheter skall införas. Begreppet integritet har blivit ett modeord i politiken, och följaktligen trasslar politikerna skickligt till det genom att använda begreppet på ett orwellianskt sätt. Integritet får i detta fall bli beteckning på något som i själva verket är en slags förhandscensur.
Istället för att som brukligt låta fotografer och bildredaktörer göra ett urval efter att bilder är tagna, och en eventuell publicering som grund för eventuella tryckfrihetsmål, vill regeringen nu att avgörandet om en bild är laglig eller ej skall kunna bedömas redan vid fotograferingstillfället. Det ska helt enkelt bli förbjudet att ta vissa bilder, och alla som fotograferar måste i och med denna lag (om den införs) nu förvänta sig polisanmälningar för olaga fotografering.
På ytterligare ett område vill regeringen alltså påbjuda självcensur (det går aldrig att veta vem som eventuellt kan känna sig kränkt, och därför är det kanske bättre att låta bli att ta den där bilden…), med lagstiftning som trubbigt instrument. Det räcker inte att medborgarna blir mer försiktiga med vad de skriver till varandra eller säger till varandra över telefon (FRA, Datalagringsdirektivet m.m.). Nu kommer vi att behöva hindra oss själva från att fotografera vår omgivning.
Resultatet blir rent konkret att många bilder som hittills har varit tillåtna att både fotografera och publicera nu blir olagliga. Casper Hedbergs bild av Hagamannen 2006, som blev vald till Årets Bild av Pressfotografernas Klubb, skulle högst sannolikt vara olaglig att ens ha fotograferat med den nya lagstiftningen i kraft.
Integritetskommitténs lagförslag innebär konkret att det kan att bli straffbart att utan samtycke fotografera eller filma personer som befinner sig på platser som ex. bostäder, vårdavdelningar, klassrum, hotellrum, omklädningsrum, anstalter, toaletter, provhytter m.fl. Platser där man kan räkna med att bli lämnad i fred. Och det kan man ju tycka är högst försvarligt, och kanske t.o.m ett bra förslag. Men de problem som det skapar kan bli fler än lagförslaget syftar till att förhindra.
Till att börja med kan man fråga sig hur stora problemen med smygfotografering är egentligen. Det finns redan lokala regler mot fotografering på badhus och andra platser, som därför inte behöver ytterligare lagreglering. Och en inskränkning kan leda till en sluttade plan-effekt, där fotografering i allt ökande grad ses som något hotande och subversivt. Och så skärper man lagen lite till, och lite till, och snart har vi det som i England, och vissa delstater i USA, där det är förbjudet att fotografera poliser under tjänsteutövning, vilket innebär att det blir mycket svårt att övervaka myndigheters maktutövning. VI ska inte vara alltför säkra på att sådan lagstiftning också hittar hit.
I denna formidabla lavin av integritetskränkande lagar, som dessutom ökat i intensitet de senaste 4-5 åren, finns inbakat en grundläggande misstro mot medborgarna. Folk vet inte sitt eget bästa, och i grunden är människan onda, giriga och illvilliga, tycks våra ”förnuftiga” politiker resonera. Vi kan inte själva avgöra vad som är ett anständigt och omtänksamt beteende, och därför måste våra beteenden på alla områden lagregleras. Och härmed introduceras ännu ett område på vilket individen fråntas ansvaret att själv känna av vad som är O.K. eller inte – fotografering. Frågan vi nu förväntas ställa oss själva vid ett fotograferingstillfälle blir inte längre ”tycker jag att det är schysst att göra så här?”, utan istället ”får jag göra så här för pappa staten?”.
Min allra främsta invändning mot detta förslag är att det finns en kraftig övertro på lagstiftning som styrande inslag i människors liv. Politiker och jurister tror ofta att lagar löser alla problem, men det stämmer inte. Folk struntar i dumma lagar, och finns det för många lagar orkar man inte hålla reda på dem. För många ologiska och omotiverade lagar gör att man allmänt tappar respekten för lagar, vilket potentiellt är ett jätteproblem i en rättsstat. Och många lagar får tyvärr sidoeffekter som kan vara mycket farligare än det lagen var ämnad att skydda mot. Och slutligen – de som verkligen vill skada andra bryr sig naturligtvis inte ett skit om lagstiftning.
