Newsmill 2010-10-31
”Man kan vara för en liberalisering av svensk droglagstiftning, utan att vara drogromantiker, utan att propagera för droger. Den svenska nolltoleransen fungerar helt enkelt inte. Totalförbud skapar grogrund för organiserad kriminalitet och personliga katastrofer. Omröstningen gällande cannabislegalisering i Kalifornien har dock det goda med sig att den tvingar fram en mer nyanserad debatt.”
Detta skriver Carl Johan Rehbinder, medgrundare till Liberaldemokraterna.
Länge har det i Sverige funnits en skräck mot att ens försiktigtvis närma sig en politisk ståndpunkt som skulle kunna tolkas som ”drogliberal”, oavsett orsak. Själva begreppet antyder att man på något sätt klivit över en otillåten gräns, och vill propagera för ett fritt användande av droger hur som helst, och att hela Sverige skulle förvandlas till en stinkande knarkarkvart. ”Drogliberal” har kort sagt blivit ett skällsord.
Därför har väldigt få ens vågat ta i frågan, vilket har lett till att nolltoleranslinjen ständigt segrar. Ingen vågar ens kritisera eller granska, ingen vågar ifrågasätta om den hårda linjen verkligen är den mest effektiva i kampen mot drogmissbruk. Den nyanserade debatten lyser med sin totala frånvaro. Det politiska etablissemanget upprätthåller effektivt sitt status quo, men drogfrågorna blir liggande orörda. Omröstningen i Californien har den spännande effekten att den ändrar på allt detta. Plötsligt har det blivit legitimt att debattera svensk droglagstiftning, och därtill vara kritisk, utan att för den skull beskyllas för att vara drogromantisk.
Jag vill även nogsamt påpeka att jag själv INTE är brukare av illegala droger, och att jag alltså inte propagerar i egen sak, som drogliberal brukare. Detta är ett allmänintresse för frågor som rör hela samhällsstrukturen, och som är djupt problematiska i sin konsekvens. Ämnet är alldeles för viktigt för att slarvas bort.
Låt oss vara en smula pragmatiska. Om vi är överens om att bruk av droger kan innebära en del risker, för såväl brukaren som för dennes omgivning (vilket förstås inkluderar legala droger, som t.ex. alkohol, nikotin, receptbelagda mediciner och TV-tittande), så är det odiskutabelt att det finns ett samhällsintresse i att praktisera skademinimering. Inte moral, fördomar, tycke och smak eller rädsla för det okända. Att hjälpa människor, snarare än att straffa syndare.
Internationellt har man i allt högre grad insett att ”kriget mot droger” faktiskt orsakar större skador än drogerna själva. Att de hårda droglagarna i själva verket stödjer kriminell verksamhet, på samma sätt som alkoholförbudet en gång i tiden skapade förutsättningarna för maffian i USA.
I Sverige har vi tyvärr en övertro på repressiv lagstiftning, som i det närmaste måste betraktas som religiös. Man tror och tror och tror, så starkt att inga argument biter. ”Det här gillar vi inte, så det förbjuder vi. Och när vi förbjudit det så försvinner problemet.” Fast så ser det ju inte ut i verkligheten. Snarare förvärras många problem – man sopar in skräpet under mattan. Det finns kvar, men syns inte. Det bara knastrar obehagligt, och är obehagligt att gå på. Men vi kan ju alltid låtsas att det inte finns. Vi har ju förbjudit det.
I allt fler länder i Europa har man dock lättat på lagstiftningen, och i några länder har man helt avkriminaliserat innehav för eget bruk (så som vi hade i Sverige fram till 1988), vilket man nu i Portugal har utvärderat, med synnerligen goda resultat. Missbruket har minskat, och polisen kan lägga sina resurser på riktiga brott.
Men är det inte rätt att förbjuda skadliga droger? Vi kan diskutera oss blå kring hur stora skador t.ex. hasch eller ecstacy skapar för enskild person och dennes omgivning, men vi måste faktiskt mäta detta, å ena sidan rent komparativt gentemot hur stora skador de legala drogerna redan skapar, samt även gentemot hur stora skador ett eventuellt fängelsestraff åsamkar en person och dennes familj, sociala kontext m.m. Det finns alltså många faktorer inblandade, och vi måste ta hänsyn till allihop. Hur skapar vi minsta möjliga skada – och mesta möjliga nytta?
Vi har blivit indoktrinerade med ett synsätt där allt som rent juridiskt är narkotikaklassat, är faaaa-a-a-a-arligt, och leder till döden, fort. Men man kan faktiskt inte klassa allt under samma rubrik. Det är mycket stor skillnad på droger och droger. Khat är inte jämförbart med metamfetamin, som exempel. Och alkohol är en av världens farligaste droger.
Ett stort problem med droginformation till unga, den som förmedlas i dagsläget, är att den ofta är full med onyanserade fördömanden, felaktigheter och t.o.m. lögner. Som t.ex. den extremt infantila och oseriösa skitkampanjen ”Knark är bajs”, något som kanske fungerar på 5-åringar, vilka knappast är i riskzonen för narkotikamissbruk. Och när ungdomarna upptäcker att en del av informationen är lögnaktig, så kan de lätt komma till slutsatsen att alla varningar är lika lögnaktiga. ”Heroin kanske inte är så farligt som de säger.” Och så har droginformationen motverkat sitt syfte, och därmed misslyckats totalt.
I varje situation i livet gör vi mer eller mindre medvetna riskbedömningar, och då väger vi alltid potentiell vinst mot risk. Om vinsten är hög, så tar vi gärna en högre risk. Alltså måste vi också ta med vinsterna i bedömningen. Vad kan jag vinna på att bruka en viss substans? Vad får jag? Många är de som har starkt positiva erfarenheter av droger av olika slag, kanske framför allt de psykedeliska, medvetandeförändrande drogerna, som DMT, psilocybin m.fl. Med andra ord – hur stora är riskerna/skadorna egentligen, vägda mot de positiva effekterna? Att inte ta med dessa frågeställningar i en diskussion om droger är både okunnigt och oärligt – alldeles oavsett om man själv har för avsikt att bruka droger eller ej.
Det finns utan tvekan droger som ger starkt positiva effekter på kropp och psyke. På Johns Hopkins School of Medicine har gjorts försök med psilocybin (som bl.a. finns i toppslätskivlingar, i våra svenska kohagar – förbjudna för oss att plocka och intaga), och nått enastående positiva resultat i botandet av djupa depressioner, orsakade av cancer. En återkommande effekt av intagandet av denna psykedeliska drog var att kontrollpersonerna upplevde att deras egon och kroppar upplöstes, och de blev en del av en större medvetenhet, en universell allomfattande existens, att all deras osäkerhet och oro försvann, samt att de kunde uppleva en större empati och närhet till sina närmaste medmänniskor. Och det måste väl ändå ses som en oerhört positiv effekt?
En annan drog som har starkt positiva effekter är den sydamerikanska ayahuascan. Ayahuasca framställs av en kombination av två växter – en lian och en ört. Var och en för sig har de ingen effekt på det mänskliga psyket, men tillsammans ger de en stark effekt på det centrala nervsystemet, samt en hallucinatorisk upplevelse som ger en djup tillfredsställelse hos den som använder drogen. Ayahuasca har utöver detta en hel drös positiva hälsoeffekter – men inga negativa. Ayahuascan används främst i shamanistiska ceremonier, som ett medel att få visioner, men också som ett läkemedel mot sjukdomar – inte minst genom att ayahuascan försätter den sjuke i ett mentalt tillstånd som är gynnsamt för kroppens självläkande. En av de intressantaste effekterna av ayahuascan är att man med hjälp av denna dekokt faktiskt kan bli helt fri från beroende av t.ex. alkohol och andra beroendeframkallande droger. Det behöver väl knappast sägas att ayahuasca INTE är kemiskt beroendeframkallande…
En tredje drog som bevisligen har positiva medicinska effekter är just cannabis sativa. Detta är förstås också en förbjuden drog i många länder, sedan några decennier tillbaka, men på många håll börjar man inse att de positiva effekterna i allt väsentligt lyser starkare än de negativa. För det första är hälsoriskerna otroligt små – det finns inte ett enda registrerat dödsfall, i hela medicinhistorien, orsakat av cannabis. Det finns alltså en grov inkonsekvens i vår lagstiftning, som tillåter betydligt farligare droger som tobak och alkohol (som dödar hundratusentals användare varje år), men förbjuder den betydligt mildare cannabis.
Det finns en populär uppfattning att cannabis skulle vara en ”inkörsport” till tyngre droger, detta enligt den felaktiga teorin att om man har en viss stimulans så vill man förr eller senare höja den, och gå vidare till något tyngre. Detta är naturligtvis rent nonsens. Alkohol och tobak är i sådana fall betydligt mer självklara som ”inkörsportar”, i kraft av sin lättillgänglighet. Det enda sammanhanget i vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport till tyngre droger är då den säljs av samma personer som också langar tyngre droger. Och då kan cannabis bli denna inkörsport enbart för att den är olaglig. Men cannabis i sig besitter inga egenskaper som gör att man automatiskt vill pröva något starkare.
Och rent krasst – om folk skulle röka på på fredagkvällen, snarare än att ägna sig åt det traditionella svenska folknöjet att supa skallen i bitar – hur många knivmord och misshandelsfall skulle vi slippa, hur många rattfyllor skulle undvikas, hur många färre skulle kvävas av sina egna spyor i en snödriva? Ren pragmatism säger att ett byte från alkohol till cannabis sannolikt skulle förbättra hälsonivån väsentligt hos en stor del av befolkningen.
Vi måste en gång för alla rensa bort det ideologiska skrotet, lögner och bisarra överdrifter från den beslutsamme renlighetsivraren och samhällsingenjören Nils Bejerot och hans ivriga fan club. Bejerot bedrev redan på 1950-talet en hård kamp mot tecknade serier, eftersom de skulle leda till samhällets undergång. Det var dock inte en särskilt framgångsrik kampanj. Narkotikan visade sig dock vara en mer framkomlig karriärväg för Bejerot och hans fanatiska missionerande. På grund av detta har nolltoleransen blivit den enda möjliga vägen i Sverige. Det outsägliga lidande det har orsakat måste få ett slut.
Det är dags för en nyanserad debatt. Vi behöver inte presentera färdiga sanningar, som politiker plägar göra, men vi behöver definitivt undersöka på vilket sätt vi bäst hjälper dem som fastnar i ett missbruk, liksom hur vi kan förebygga det, men vi måste även diskutera hur mycket det får kosta i form av offrad personlig integritet. Vi måste ifrågasätta om allt hårdare lagar verkligen gör nytta – eller om de kanske t.o.m. gör mer skada.
Man kan alltså vara för en liberalisering av svensk droglagstiftning, av rent pragmatiska skäl, utan att för den skull vara drogliberal. Drogernas skadliga effekter på såväl enskilda individer som på samhället i stort kan faktiskt minskas kraftigt av en liberalare lagstiftning.
Om vi verkligen vill minska drogmissbruket, och komma åt de skador som allehanda droger ställer till med, måste vi vara mer vetenskapligt sinnade, mindre ideologiskt färgade, och mer ärliga, mer sanningsenliga. Annars kommer vi aldrig att uppnå några positiva resultat – bara fler katastrofer.
Carl Johan Rehbinder
Newsmill 2010-10-31
