2026-03-05
The Carer, en film regisserad av János Edelényi 2016, med Brian Cox och Coco König i huvudrollerna. Vid första anblicken såg det ut att vara en lite smågullig film om vänskap över generationsgränser, eller som den beskrivs på SvT Play – ”en varm dramakomedi” – men denna film visade sig vara betydligt vassare än så.
Brian Cox spelar den pensionerade stjärnskådespelaren Sir Michael Gifford, som gjort en strålande karriär, bor i ett tjusigt herresäte och blir körd i en gammal Bentley, av en gammal vän och vapendragare, som också arbetar på Giffords gård, inte bara som chaufför, utan även som trädgårdsmästare och lite av varje. På gården huserar även skådespelarens syster, samt en tidigare älskarinna, och alla tar de hand om den gamla stjärnan, som lider av Parkinson, inkontinens och diverse andra ålderskrämpor.
Han behöver därför också enklare vård och omhändertagande, och för detta anlitas Dorottya, en ung ungersk kvinna spelad av Coco König, som är just en ung, ungersk skådespelerska. Dorottya aspirerar också på att bli skådespelerska, och söker en plats på en välrenommerad teaterskola.
Sir Gifford är en riktig gnällspik, en frustrerad skitstövel som förolämpar till höger och vänster, och klagar på allt. Men Dorottya vinner hans gunst i och med att de båda har Shakespeare som gemensamt intresse – en dramaturgisk krok som tydligt återinförlivas vid flera tillfällen i filmen.
Sir Gifford står inför att få ett pris för sitt livsverk, och det ställs till med en hel del ståhej för detta, men familjens plan är att dottern får ta emot priset å hans vägnar, eftersom alla tvivlar på att hans hälsa räcker till för att klara en sådan utmaning. Dorottya uppmuntrar honom dock, och så kommer den stora dagen, och då…
Nej, jag ska inte berätta hela handlingen, det vore ju onödigt. Jag måste dock varmt rekommendera denna vackra och mustiga film, som är gjord med stor kärlek för skådespelaryrket, för Shakespeare, för dramat – både på teatern och i livet. Jag blev själv starkt berörd, både med bullriga skratt och tårar. En film som var långt över förväntan.
Jag passade på att se filmen ett par gånger, för att den var så njutbar. Det är bra att se samma film flera gånger om det är en film man gillar – det finns alltid dimensioner man missar första gången, som kan komma fram vid en andra och tredje gång. Första gången blev jag en smula betagen av den charmerande Dorottya, men när jag sett filmen igen kunde jag konstatera att den unga skådespelerskan Coco König lever mycket på sin skönhet och charm, medan det verkligt kraftfulla och mustiga skådespeleriet levereras av den alltid briljante Brian Cox. Det är Cox som fyller filmen med blod, svett, tårar, ångest, eufori – allt det där som får en berättelse att lyfta till oanade höjder.
Carl Johan Rehbinder 2026
