2024-09-30
Jag blev bjuden på exklusiv galapremiär av Francis Ford Coppolas nyaste film Megalopolis, och det var i sanning en intressant upplevelse. Mannen bakom storverk som Gudfadern 1, 2 och 3, Apocalypse Now, samt en drös andra filmer som jag också har sett med stor förtjusning, som t.ex. Tucker – en man och hans dröm – har gjort ett mäktigt epos, en film han har velat göra i över 40 år – och nu är den här.
Det är dock, även flera dagar efter visningen, svårt för mig att avgöra vad jag tycker om filmen. Vid en första anblick verkar det som ett ultrapretentiöst spektakel, en bombastisk krokan, en LSD-tripp på Disneyland. Det är kort sagt omöjligt att förhålla sig neutralt till den här filmen. Men hur konstig den än är, så blir den aldrig tråkig.
Den yttre handlingen är en maktstrid mellan en arkitekt med magiska krafter och borgmästaren i staden, som är någon sorts hybrid av New York och antikens Rom. Och allt som kan presenteras som glittrig kitsch blir också det – upphöjt till 10.
Filmen är dystopisk – som en kombination av den nära hundra år gamla klassikern Metropolis av Fritz Lang (namnreferensen är uppenbar), med estetiken från Moulin Rouge, och dramat i Julius Caesar. Intressant nog är huvudrollsinnehavaren Adam Driver (vars rollfigur därtill heter Caesar) i en scen där han håller tal, ruskigt lik Marlon Brando i hans roll som Marcus Antonius, i filmatiseringen av just Shakesepeares pjäs Julius Caesar. Kanske är det (åtminstone delvis) frisyren, men referensen är solklar.
Karaktärerna är fascinerande, överdrivna, storslagna, magiska – och samtidigt som tomma masker utan själ. Och jag tänker att det finns ett budskap i det också. Vilka är vi egentligen? Finns vi? På riktigt? Eller är vi bara de masker vi har fått oss tilldelade, och som vi accepterat som identitet?
Så jag funderade vidare på vad detta är för en film egentligen. Vad vill Coppola berätta? Varför ville han så gärna göra denna film? Jag vet verkligen inte, men jag har en idé.
På sin ålders höst skrev Shakespeare Stormen, en drömsk fantasi, långt mer poetisk och sagolik än hans tidigare mer konkreta pjäser. August Strindberg skrev på sin ålders höst Ett Drömspel, vilket i sin karaktär också är den mest drömska och fantasifulla pjäs han skrev. Eller Kurosawas Drömmar, som förvisso inte blev hans sista film, men ändå nära, och därmed en episk avslutning på en magnifik karriär.
Kanske Megalopolis är Coppolas Drömspel, Coppolas Stormen. Den där fantasifulla historien som tar ut svängarna mer än någonsin tidigare, såpass att den antingen har blivit ett bisarrt monster, eller så bär den på något genialt. Svårt att veta. Det kan vara både och. Kanske inte Shakespeares episka briljans, eller Strindbergs emotionella djup – men en annan sorts drömsk saga.
Den här filmen var i alla fall så maximalt annorlunda i alla avseenden, att jag tror att jag faktiskt måste se filmen igen för att bestämma mig vad jag tycker egentligen. Ser du den – ge den en chans till. Jag tycker att den förtjänar det. Megalopolis är klart sevärd, vad man än tycker om den.
Carl Johan Rehbinder 2024
